Porte Sante, San Miniato al Monte

Abstraktion, Ponte Santa Trinità

Spegelbild, Via Ghibellina

Med lite fantasi kan man tänka att fönstret är en kamera.

Spökryttaren, Piazza della Signoria

Lika som bär

Klänning i Miu Mius vårkollektion 2009 (ovan)
Etruskisk gravmålning, ca 400 f.kr (nedan)

På god fot med stjärnorna

I förra veckan besökte jag Salvatore Ferragamo-museet som ligger i anslutning till deras affär på Via Tornabuoni. Det var fascinerande att se modeller av praktiskt taget varenda känd fot från 30-50-talen: Greta Garbo, Ava Gardner, Rita Hayworth, Lauren Bacall, Sophia Loren, Anna Magnani, Audrey Hepburn, Claudette Colbert, Hertiginnan av Windsor och många många fler. Och vilka skor sen! Se till exempel nedan de rubinprydda pumps som gjordes för Marilyn Monroe till filmen "Let's make love", bara en av tiotusentals modeller i museets samling - allihop unika och gjorda helt och hållet för hand.

Salvatore Ferragamo hävdade att han var född att göra skor. Han behövde inte tänka eller fundera, allting kom helt naturligt för honom. Sitt första par gjorde han, nio år gammal, till sin systers konfirmering. Han studerade skomakeri ett år i Neapel innan han for till USA för att söka lyckan 1914. Där öppnade han en affär i Hollywood och blev snabbt känd som "the shoemaker of dreams". 1927 återvände han till Italien och Florens, där han etablerade sig i Spini Feroni-palatset på Via Tornabuoni. Än idag är Ferragamo filmstjärnornas val - de har t.ex gjort alla skor och dräkter Nicole Kidman bär i "Australia" (vilket f.ö verkar vara den enda anledningen att se den filmen!).

Vid utgången från museet slussas man praktiskt nog rakt in i den gigantiska affären och är då naturligtvis jättesugen på ett par likadana brogues som Humphrey Bogart, eller varför inte ett par lågskor som Cary Grant? Men jag får nog nöja mig med mina second hand-fyndade Church's ett par år till...

Vardagsromantik

Utanför mitt fönster i morse.

Movie star moment, Piazzale Michelangelo

Har man en sån här bil får man parkera den överallt.

Mitt kvarter

Tillbaka i Florens har jag en ny lägenhet på Via dei Cerchi 7, femte våningen. Det är en liten gata mellan Piazza della Signoria och Duomen. Det blir inte mer centralt än så! Jag delar den med två tjejer på skolan, Lucy från Irland och Stefania från Wales. Det är en trerummare med ett ganska stort vardagsrum och en matplats, ett mindre badrum och kök. Lägenheten tillhör en konstnär, G.Gobbi, och är dekorerad med hans tavlor, de flesta helt gräsliga, samt en massa krimskrams han samlat på sig. Ändå känns det rätt charmigt!



Ovan: Utsikten från mitt fönster! (Alla bilder går, som vanligt, att förstora)

Mitt rum är lite större än de andra två, med en dubbelsäng och stora rymliga garderober. Fönster mot gatan ger mig en fin utsikt men det är väldigt lyhört. Varje morgon halv åtta, samt varje kväll halv tolv dundrar sopbilen förbi. Nätterna igenom spelar klockorna i Duomen och Orsanmichele, en annan kyrka som ligger runt hörnet. I början var det svårt att sova men nu har jag vant mig och tycker det är riktigt trevligt att vakna till denna kyrkliga symfoni. I en pappersaffär hittade jag en fin affisch med en elefant, och en annan med blommor.


Mitt emot vårt hus ligger en frukt- och gröntaffär. Det är en fröjd att välja bland alla färska varor som också smakar bättre än det man köper på supermercaton. De som jobbar här ger också tips om vilka som är de bästa tomaterna, hur man kokar sin egen tomatsås, vad man ska ha i salladen osv. Det är ett bemötande som värmer själen efter att ha prövat Konsums automatiserade kassor i Stockholm.



I huset har vi också en osteria, "I Buongustai", som drivs av två medelålders kvinnor som skulle kunna vara hämtade ur "Solens mat" på Svt. De lagar toskansk "casalinga", husmanskost såsom trippa och lampredotto (komage), en handfull enkla pastarätter samt rejäla sallader och mackor och alltihop är ändlöst gott och förvånansvärt billigt (5-7€ för pasta, 15€ för trerätters). Vid lunchtid är det alltid fullt med folk.



Till vänster om huset ligger det lilla torget Piazza dei Cimatori där favoritstället Toto's napoletanska pizzeria ligger. Deras margherita al taglio är omåttligt populär. En pizza att ta med kostar 5-6€, lägger man till 1€ får man riktig buffelmozzarella. På samma torg finns också en "trippaio", som serverar nämnda komage med tomatsås och grönsaker i bröd, eller lampredotto med "salsa verde" gjord på basilika. Detta är den typiska florentinska snabbmaten (varje region i Italien har sina specialiteter).

En gudomlig extas

Efter tio dagars julfirande i Stockholm flög jag tillbaka till Rom den 29/12 och möttes av rena vårvädret. Tio grader varmt och skinande sol. Jag gick en promenad från Vittorio Emanuele-monumentet, även kallat "bröllopstårtan" av Romarna, genom Forum Romanum bort till Colosseum där köerna ringlade långa. Det kändes som att atmosfären i stan var en annan efter jul, mindre spirituell. Därför flydde jag från turisthavet till den lilla kyrkan Santa Maria della Vittoria bakom Terministationen.






Santa Maria della Vittoria är en ganska anspråkslös kyrka, men den hyser en av konsthistoriens vackraste skulpturer, Berninis "Sankta Teresas extas" (1652). Skulpturen skildrar en av nunnan Sankta Teresa av Avilas visioner, som finns återberättad i hennes memoarer, och räknas som ett av den romerska barockens absoluta mästerverk. Bilderna nedan, från googles bildsökning, visar både helheten med de fina strålarna av guld vilka lyses upp av ett dolt fönster ovanför, samt de oerhörda detaljerna i marmorn - notera draperingarna, ängelns hår samt ansiktsuttrycken. Det är en väldigt passionerad, erotisk scen, vilket också stämmer överens med Sankt Teresas vision:

"I saw in his hand a long spear of gold, and at the iron's point there seemed to be a little fire. He appeared to me to be thrusting it at times into my heart, and to pierce my very entrails; when he drew it out, he seemed to draw them out also, and to leave me all on fire with a great love of God. The pain was so great, that it made me moan; and yet so surpassing was the sweetness of this excessive pain, that I could not wish to be rid of it. The soul is satisfied now with nothing less than God. The pain is not bodily, but spiritual; though the body has its share in it. It is a caressing of love so sweet which now takes place between the soul and God, that I pray God of His goodness to make him experience it who may think that I am lying."

Borgarklassens diskreta charm

En av höjdpunkterna med Romresan var att äntligen få studera Berninis stayer. Davidstatyn ovan, som jag skrev om tidigare, finns i Galleria Borghese tillsammans med Apollo och Daphne, Pluto och Persephone, allegorin "Sanningen avslöjad av tiden" samt en terrakottastaty av Ludvig XIV på en häst. Läs mer om Bernini här! Dessutom hyser galleriet en av de "största" Caravaggiosamlingarna - sex målningar, vilket säger en del om hur spridda de är - i världen. Galleria Borghese, förutom den fantastiska samlingen, är också ett av de charmigaste museer jag besökt. Det påminner lite om Thielska Galleriet på Djurgården. Resten av dagen promenerade jag runt den stora Borgheseparken, bland citrusträd, cypresser, fontäner och ännu fler statyer. Det finns även en fin utsiktspunkt där man kan se hela Rom, dit jag kom fram lagom till solnedgången.

Två sidor av samma mynt

Via dei Condotti är den finaste shoppinggatan i Rom. Där vakade finanspolisen över alla glada julhandlare. Hermés hade den finaste skyltningen, med orientaliskt tema.



I en helt annan del av staden besökte jag Salvatore Micheles secondhandbutik där jag köpte ett par Church's i nyskick, tre slipsar från Yves Saint Laurent och en från Gucci för en spottstyver. Huller om buller hängde Burberry-rockar, Barbour-jackor och cashmerekavajer från Loro Piana, tyvärr inget i min storlek! Jag har lovat Christian på Herr Judits, som gav tipset, att hålla adressen hemlig. Det blir förhoppningsvis något mer besök under våren för det är sannerligen en guldgruva!

"I will see you in far-off places"

Senare på dagen gick jag av en slump förbi en skylt som såg bekant ut, vilket resulterade i att jag också åt vad jag sedan dess refererar till som "Den bästa pizzan norr om Neapel".


Morrissey 2004


Adam 2008


Pizzan

Antik geometri

Nästa stopp för dagen var Pantheon. Jag hade varit där förr och visst är det en av de mest kända och sedda sevärdheterna i Italien, men det har en märklig dragningskraft.
Pantheon byggdes år 126 och än idag fascineras arkitekter av den perfekta konstruktionen. Kupolen har en diameter på 43,3 meter vilket är samma som höjden i taket, där en cirkelformad öppning utgör den enda ljuskällan. När det regnar leds vattnet undan av små, små hål i golvet. Även med modern teknik skulle det vara ett extremt projekt att konstruera en liknande byggnad av samma material. Lägg därtill de sexton kolonnerna i fasaden, 12 meter höga med en vikt på 60 ton vardera, som är skulpterade av granit som brutits i östra Egypten och som flottades längs Nilen och skeppades över Medelhavet för just detta syfte.
Pantheon byggdes av kejsar Trajan som ett tempel för alla de romerska gudarna. Sedan renässansen och Brunelleschis duom i Florens, som 1436 var den första liknande konstruktionen sedan antiken, har Pantheon haft ett oerhört inflytande på den västerländska arkitekturen. En rad kyrkor, såsom Panthéon i Paris, och framförallt offentliga byggnader, t.ex bibliotek - Thomas Jeffersons Rotunda i Virginia, läsesalen i British Museum, Statsbiblioteket i Melbourne, Australien - refererar alla till Pantheon i Rom. Ett svenskt exempel är Trefaldighetskyrkan (Tyska kyrkan) i Karlskrona som ritades på 1600-talet av Tessin d.y.
Det var hela detta historiska svep, samt det sköna i enkelheten hos en cirkel, som fick mig att stanna i 40 minuter trots att det egentligen inte finns mycket att titta på.

I påvarnas gallerier

Trappor i Vatikanmuseerna - världens största museikomplex? Det var här jag började min andra dag i Rom. Under högsäsong kan väntetiden vara uppemot fem timmar, men nu var det relativt lite folk. Det finns inte en chans att försöka täcka hela samlingarna på en dag. Jag nöjde mig med tavelsamlingen i Pinakoteket, som tyvärr var lite av en besvikelse, den Egyptiska flygeln som var desto roligare och riktigt fantasifullt ordnad, och så förstås Sixtinska kapellet med Michelangelos tak och den yttersta domen. Läs mer om det här. Vägen dit är en lång labyrint genom en mängd olika rum, ändlösa korridorer, små skrymslen och trånga gångar och det tar säkert 45 minuter - om man inte stannar och tittar på något. Det jag tyckte bäst om, av det jag stannade och tittade på, var samlingen antika romerska statyer och byst, samt ett helt rum fullt av statyer av djur.




Adams skapelse av Michelangelo i Sixtinska kapellet.