Pubblicitá!

SOCRATES SÓCRATES
Premiär för en helt ny blogg med intressanta perspektiv på sport och kultur. Med mig som en av skribenterna!

http://socratessocrates.se

Söndagsväder: regn

Fredag igen

Dagens film: "Toto' cerca casa" ("Toto' söker boende") från 1949. Känner mig rätt nöjd med affischen! Toto', eller Antonio de Curtis som han hette på riktigt, var en av italiens största skådespelare under 40-50-talen, en motsvarighet till Chaplin, Buster Keaton och Nils Poppe som medverkade i fler än 50 filmer. "Toto' cerca casa" är en parodi på neorealismen. Beniamenino (Toto') bor i en skola med sin familj efter kriget, men när skolan öppnar igen måste de flytta. Först hittar de en lägenhet vid en kyrkogård men övertygade om att det spökar flyttar de igen, till Colosseum (!). Därifrån blir de snart bortkörda, men turligt nog hittar Beniamenino en miljonvinstlott på gatan. De köper sig en lägenhet, men försäljaren är en bedragare; han har nämligen redan sålt lägenheten till flera andra personer som inte vet om att de ska bo tillsammans. Till slut checkar Toto' med familj in på hispan där de äntligen kan få lugn och ro.

Jag kände inte till Toto' innan jag kom till Italien men han blev snabbt en av mina favoriter. Jag hittar tyvärr inget klipp från filmen att posta här, men kan i alla fall konstatera att filmen var mycket uppskattad med många skratt!

"Reslust"

Alitalias nedlagda resebyrå mitt i stan ser onekligen ganska sorglig ut.

Frusna mannen, Piazza della Repubblica

Mockasiner

På var mans fot i vår. Lila är överlägset den populäraste färgen här i Florens.

Favoritställen, del 2: Caffé Megara

Jag går alltid till Caffe Megara för att se Fiorentina spela. Det är en bar som vilken som helst, kaffet är inte ens särskilt gott och personalen är lite butter, men alla som går hit är tvättäkta Violafans. En sympatisk mix av gamla gubbar som högt kommenterar varenda pass och några tjejer och killar i trettioårsåldern som verkar tävla om vem som kan ha de tajtaste Dolce & Gabbana-jeansen. Det som förenar dem är den absoluta uppgivenheten när det går dåligt, vilket uttrycks med alla möjliga slags finurliga förolämpningar om spelarna, deras hemska frisyrer, spelarnas fruar, och när det går riktigt dåligt, spelarnas mammor. Men när Fiorentina gör mål spelas Fiorentinasången på högsta volym och alla ställer sig upp och sjunger och hoppas på Champions League. Så här lät det igår när Adrian Mutu (vem annars?) avgjorde Toscanaderbyt mot Siena.

Helgen som gick

FREDAG
Jag har startat en filmklubb i skolan, som går ut på att jag varje fredag kl. 14 presenterar en klassiker ur den italienska filmhistorien. I fredags var första visningen. Jag valde "Rocco och hans bröder" från 1960, en film av Luchino Visconti med Alain Delon i huvudrollen. Det är en omskakande och ruskig historia om emigrationen från södra till norra Italien och om familjen som går före allt, till och med kärleken. Jag roade mig också med att klippa och klistra ihop en liten affisch som jag delade ut på skolan. "Un' iniziativa SVEDESE per la promozione del CINEMA ITALIANO" står det högst upp i högra hörnet, följt av "Una storia di: AMORE, Gelosia e Pugilato" - "En historia om: KÄRLEK, Avundsjuka och Boxning". "Un capolavoro!" är "ett mästerverk". Det kom tretton personer vilket betyder att jag får fortsätta med mitt projekt även den här veckan. Jag tänker nog välja en komedi den här gången.


LÖRDAG
Kalla vindar blåste bort den härliga vårkänslan för ett tag. Gick till en Irländsk pub nära stationen för att se engelsk fotboll. På vägen gick jag in i kyrkan Santa Maria Novella för att se Masaccios målning "Treenigheten" som finns där, och som var ett av de tidigaste verken att utnyttja centralperspektivet som upptäcktes under renässansen. På fasaden till kyrkan finns också två astrologiska instrument, en kalender och ett solur. Dagens skratt var två amerikaner som hade en överläggning där de fastställde att soluret "must be broken or something", och jag påpekade att det var för att molnen skymde solen.




SÖNDAG
Ljudet av söndag morgon: Santa Maria del Fiore ringer till mässa. Här sedd från badrumsfönstret. Vädret var fint igen så jag bestämde mig för att gå en promenad längs floden bort till Cascineparken där det var en stor marknad.


Stannade vid Carraiabron för att köpa glass. Bäst just nu är Gelateria la Carraias blandning med persika och apelsin. I området borta vid parken växer det moderna Florens fram. Projektering pågår för en ny fotbollsstadion och den första spårvagnslinjen till förorten Scandicci är nästan färdig.


Det var ett härligt liv i parken och trångt kring marknadsstånden. Nere vid vattnet fanns små ödlor som, precis som folket, kom fram för att njuta av solen. Det var omkring 20 grader så jag tog av mig skorna, kavlade upp ärmarna och satte mig i gräset och läste några timmar. Himlen var evigt blå, det enda som syntes var spåren av flygplan som passerade långt borta.

I skuggan, San Lorenzo

Favoritställen, del 1: Pasticceria Zani

Zani's ligger precis brevid skolan och det är dit jag går på rasten. Maria gör mackorna, Silvano står i kassan, och bakom baren håller Matteo koll på beställningarna medan Gionny sköter kaffemaskinen. De första veckorna kallade de mig "Sir" men vid det här laget känner vi varandra vid förnamnet. En redig macka och en kaffe kostar €3,40.

Regnbågen, Via Tornabuoni

Vykort från Siena

I det Toscanska köket: en kulinarisk upptäcktsresa

Hemlagad Spaghetti alla Carbonara.
Pappa kom på besök några dagar och vi ägnade oss åt långa diskussioner om livet och konsten, men också framför allt åt att prova det bästa ur det Toscanska köket. Dessutom hann vi med en konstrundvandring i några av stadens kyrkor, tittade på fotboll på lokal (Reggina 1 - 1 Fiorentina) och gjorde en dagsutflykt till Siena.


Frukost på Coronas Café - cappuccino och en schiacciata.

Storlunch på Marios, en av de populäraste trattoriorna i Florens. Det är ett ganska litet ställe där man får tränga ihop sig och dela borden med andra, på så vis är det mycket en social institution också. Maten är typisk casalinga, det vill säga husmanskost. Ribollita (toscansk bönsoppa) eller friterade zucchiniblommor utgör förrätten, och till huvudrätt serveras kyckling, kanin och Bistecca alla Fiorentina (kilovis), vilken sägs vara den bästa i stan. Efterrätten är mandelskorpor med Vin Santo, ett typiskt toscanskt dessertvin som påminner lite om sherry.



På vinbaren framför Palazzo Pitti drack vi, enligt mig, det bästa vinet. Många ställen tenderade att rekommendera klassiska, enkla viner till mig och de med en rikare smak till pappa men här gjorde de tvärtom. Jag fick ett glas sangiovese med undertoner av svarta vinbär och violer.


På Cantinetta Verrazzano. En cantinetta är ett avsmakningsställe för viner och många kända vintillverkare har sin egen. Verrazzano-vinerna är klassiska Chiantiblandningar. Till vinet delade vi en delikatessbricka med holländska ostar, en spännande paprikamarmelad, lufttorkad skinka och vildsvinssalami. Servitören, som hade världens STÖRSTA självförtroende, bjöd på kvällens underhållning. Hans standardknep var att fråga de amerikanska turisterna just som de tömt sitt tredje glas á 8€: "Was that just awful because you look absolutely disgusted? No? Well of course not, you see I know exactly what I'm doing because I have been serving wine for 18 years" varpå han berättade hur och var alla vinerna var tillverkade uppblandat med alla möjliga rövarhistorier på flytande engelska, franska, tyska och naturligtvis italienska.


Det blev också ett besök på favoritstället Cantinetta Antinori. Familjen Antinori har producerat vin sedan 1300-talet och deras ättlingar bor fortfarande i palatset på Via Tornabuoni som de köpte 1506 för 4000 floriner. Cantinettan ligger i palatsets bottenvåning där man också kan se modeller av familjens olika vingårdar runt om i Italien.


På L'Osteria i Siena hade de den godaste Ribollitan hittills.

Fika på Nanninis i Siena där vi åt den Sienesiska specialiteten Panforte, en seg frukt- och nötkaka. Det sägs att en riktig Panforte ska innehålla 17 olika ingredienser, lika många som stadens kvarter. Enligt dokument från 1200-talet användes också kakan som delbetalning av kyrkoskatten som skulle erläggas, händelsevis nog, den sjunde februari varje år (min födelsedag!). Det var också den färdkost korsriddarna fick med sig från Siena som var en viktig utpost på vägen till det heliga landet.