Stora ord, Borgo Pinti

Vårskyltning, Michele Negri

Vårväder, Ponte la Carraia

+14 grader och sol, tredje helgen i februari!

Huvudgatan, Fiesole

I februari.

I oktober.

Vårkänslor, Fiesole

Vårtecken, Fiesole

Säljande citat, Fiesole

"Fiesole den obekväma byn
O! Det regnar
O! Viner vinden
O! Ringer döden"

Magic Mutu, 94th minute man

Förra helgen spelade Fiorentina en av säsongens viktigaste matcher, borta mot Genoa som tillsammans med Roma är främsta konkurrenten om fjärdeplatsen i tabellen. 3-0 till Genoa, som spelade med en man mindre, efter 56 minuter såg onekligen hopplöst ut. Men fyra minuter senare tilldelades Fiorentina en straff när Gilardino fälldes framför mål. Adrian Mutu, som fram till dess varit i stort sett osynlig, gick fram och satte bollen i högra krysset. Sen skickade han in en otrolig frispark via ribban i åttionde minuten och med matchens allra sista spark, i 94:e minuten, jämnade han ut till 3-3. Det var inget vackert mål men ack så viktigt.

Idag var det match igen. Bottenlaget Chievo togs emot på Artemio Franchi och efter femton minuter var det underläge 0-1 samtidigt som Genoa gjorde mål borta mot Napoli. Det var ett oerhört slarvande på planen och det var knappt att bollen gick två-tre pass inom laget. Tanken på spel i Champions League nästa säsong kändes långt borta. När det återstod en kvart reste sig de första gubbarna för att gå från baren där jag satt. Men innan de hann iväg nickade Gilardino in 1-1 på en frispark och de satte sig igen. Sen blev Chievos Italiano utvisad och det var spel mot ett mål. Fiorentina kom i anfall efter anfall men varje gång hamnade bollen långt uppe på läktaren. Klockan tickade på tilläggstid, spelarna såg frustrerade ut. Matchen var inne på den 94:e minuten, domaren såg på klockan och skulle just blåsa av när PANG! Adrian Mutu var framme på en retur, 2-1 till Fiorentina, Chievospelarna föll ihop på plan och slet gräset i hopplöshet, baren exploderade och alla ställde sig upp och sjöng "O Fiorentina, ad ogni squadra ti vogliam regina...".

Serie A:s vassate anfallspar hade gjort det igen.

Farligaste gatan i stan?

Tillbaka i Florens

Palazzo Vecchio.

Farväl Venedig

Alpernas snöklädda bergstoppar i fjärran.

Venetianskt panorama

Det är lite drygt två veckor sedan jag var i Venedig nu och precis som när man nyss vaknat ur en dröm kan jag fortfarande se bilderna väldigt tydligt framför mig men allt har ett skimmer av overklighet. Jag tänker att Venedig är världens största teaterscen där alla deltar i regin av en tusenårig dröm om den perfekta staden. Min pjäs har en fond av Palladiokyrkor och Tintorettomålningar. Jag tycker om den breda venetianska dialekten som ekar i gränderna - r:en låter som halvt svalda l. Jag kan höra vattnet som kluckar och båtarnas signaler i skymningen, känner den speciella doften som finns överallt som är söt, salt och sur på samma gång och jag har sjögång i benen. Det är en känsla som väcker minnen om barndomssomrar på seglats i skärgården, om livet när allt var lite enklare. Allting har en intensivt turkosblå ton. Jag tror att det är så man ska se Venedig - som en fantasiföreställning som spelar för fulla hus varenda kväll.

Rendetore, Giudecca

Turister, San Marco

Ansikte, San Polo

Trio, Castello

Gondoljären, S. Toma´

Blå timmen, St. Zaccharia

Midnatt, Piazza San Marco

Drömsk dockteater, Rialto

Piazza San Marco under vatten

I motljuset kunde man inte se var marken slutade och havet började.

Hotelliv

Ovan: När jag kom ner på morgonen var det vatten i hela lobbyn. Servitörerna vid frukostbuffén, iklädda kostym, vit skorta med fluga och gummistövlar, var en lustig syn.

Nedan: Man fick en mysig morgonrock. Matchade min tandborste!



Mitt rum hade en privat takterrass med utsikt mot kanalen.

Tanti auguri a me!

22 firades med drinkar på Gondolen i Stockholm - 23 firades på en gondol i Venedig. Stort tack till alla som ringde, sjöng och mailade!


Födelsedagsfrukost på hotellet.


Födelsedagskaffe på Giudecca.


Födelsedagslunch på Guide Michelin-rekommenderade "La Piscina" i Dorsoduro. Pastan med vildhare, svamp och tryffel var det bästa jag ätit på länge. Stort plus också för möjligheten att äta utomhus i februari.


Födelsedagspresent. Tobaksfärgade oxfords från Fratelli Rossetti, halva priset på rea!

Ankomsten

Jag kom fram till Venedig förra fredagen just som det började skymma. Från tågstationen tog jag vaporetton ner längs Canale Grande genom hela stan till St. Zaccharia, ett stopp efter San Marco, där kanalen löper ut i lagunen. Det regnade och allt var insvept i ett gråblått, lite mystiskt dis. Äntligen var jag i drömmarnas stad!


När jag skulle checka in på hotellet fick jag en trevlig överraskning. De hade uppgraderat mig till ett fyr- istället för trestjärnigt hotell. Mitt rum var inrett i blått och guld och kändes riktigt lyxigt!


Efter middag på hotellet gick jag till Harry's Bar där jag beställde den berömda Bellinin som sägs ha blivit uppfunnen där. På vägen passerade jag Piazza San Marco som låg under vatten.

Vägen till Venedig

Mot Atlantis

Imorgon bitti åker jag till Venedig över helgen för att fira min födelsedag. Venedig är en stad jag alltid har drömt om och i min fantasi framstår det som den mest mest romantiska och melankoliska platsen man kan tänka sig.

Medan jag packar lyssnar jag på Mahlers femte symfoni som Luchino Visconti använde i sin filmatisering av Thomas Manns "Döden i Venedig" och tycker mig höra gondoljärerna som likt Homeriska sirener lockar mig till staden i havet.

Mer choklad

Det har regnat nästan oavbrutet hela veckan. I eftermiddags gick jag förbi favoritstället Hemingway's Bar som serverar stans bästa varma choklad. Det är ett av få ställen där man kan sitta länge och fika på svenskt vis och det finns en massa intressanta böcker man kan låna och bläddra i. De har även chokladpraliner, chokladtårtor, chokladcrépes, chokladglass - det är en chokladbar helt enkelt. Och på kvällarna ringlar köerna långa ut på torget för deras speciella chokladdrinkar!

Paraplyparafras, Piazza del Duomo

Tågromantik

Jag tog det sista lokaltåget från Bologna strax efter elva på kvällen. Till min stora glädje var det ett riktigt fint gammalt tåg med kupévagnar! Jag sträckte ut mig över sätena och tänkte på när jag och pappa reste runt med tåg i europa när jag var yngre. Det känns fortfarande lika spännande!

När klockan närmade sig ett stannade vi i Florens - men inte vid centralstationen Santa Maria Novella utan den mindre stationen Campo di Marte. Det visade sig också att det var det sista tåget som stannade där för natten. Utanför stationen stod några och väntade på en buss som skulle gå om 30 minuter men det dröjde inte länge innan vi satt sju främlingar i en taxi på väg in mot centrum. Det blev en kort sagt en minnesvärd hemresa!

Bologna, città rossa

När jag vaknade i lördags strålade solen och himlen var blå. Jag bestämde mig för åka till Bologna över dagen. Men när tåget stannade på andra sidan Apenninerna var allt insvept i en grådisig dimma. Jag ägnade dagen åt att promenera runt och förstod snabbt varför Bologna kallas "den röda staden". Nästan allt går i en röd-brun färgskala från domkyrkans fasad till de tunga tegelhusen som dominerar stadsbilden och genom de långa arkaderna som sträcker längs gatorna. Passande nog är Bologna också ett av norditaliens starkaste vänsterfästen.

Jag klättrade upp i ett av de två lutande tornen där man har en magnifik utsikt. Men de sneda knarrande trätrapporna är inget för den knäsvage - mer än 400 steg och hundra meter över marken tänkte jag på scenen ur Alfred Hitchcocks "Vertigo" där Scottie (James Stewart) tvingar sig själv att överkomma sin höjdrädsla för att följa Madeline (Kim Novak) upp i ett klocktorn för att lösa ett mord. Trapporna på bilden nedan påminde mig om dem i filmen.



Bologna är också en utpräglad studentstad men med en helt annan atmosfär. Dit åker litteraturvetarna och sociologerna för att studera på europas äldsta universitet, medan Florens alltmer framstår som en fritidsgård för amerikanska utbytesstudenter som förbluffas över "typ alla gamla grejer i, liksom, europa". Jag har full förståelse för florentinarna som håller sig utanför den historiska stadskärnan och avundades lite Bolognastudenterna som utan besvär beblandade sig med lokalbefolkningen.



Emilia-Romagna-regionen, där Bologna är huvudstaden, är vida känd som en av italiens kulinariska höjdpunkter - vem har inte hört talas om pasta "Bolognese", Parmaskinka, parmesanost eller balsamvinäger från Modena? Det var med en oerhörd stolthet som de visade upp sina varor på marknaden (bilden nedan) och hur menyn presenterades på trattorian där jag åt middag. Kyparen var noga att poängtera att pastan var "handgjord på mjöl och ägg, Signore, endast mjöl och ägg!". Och visst, allt jag åt var fantastiskt gott. Tyckte bäst om Gnocchi med salvia och smör som i all sin enkelhet var en riktig smaksensation.