Gott nytt år!

"For last year's words belong to last year's language
And next year's words await another voice.
And to make an end is to make a beginning."
- T.S. Eliot

Alla vägar leder till Rom...

Idag har jag städat ur lägenheten och packat, imorgon bär det av till Rom! Jag ska bo i ett munkkloster som ligger i Vatikanen, studera Berninistatyer, äta nyskapande Pizza al taglio på "Pizzarium", promenera runt Villa Borghese och gå i Sixtinska kapellet. På torsdag flyger jag hem till Stockholm för att fira jul. Bloggen gör härmed ett uppehåll. Nya inlägg kommer med det nya året. Under tiden kan ni svara på enkäten till höger. Välj det ni vill läsa mer om eller det ni tycker saknas på bloggen. Notera att det går att välja flera alternativ. Det går att svara på enkäten fram till nyårsafton.

Mina fyra första månader i Italien har varit händelserika och jag ser fram emot att snart komma tillbaka. Många nya äventyr väntar under våren. Men just nu tänker jag mest på hur roligt det ska bli att träffa alla där hemma igen! Jag avslutar med att lämna över ord och musik till Frank Sinatra. Hej så länge!

I Vespans förlovade land

Andra advent

Jag gick på julmarknad vid Santa Croce tillsammans med mina amerikanska vänner. Det fanns tysk glögg. Stephanie hade med sig en polaroidkamera. Hela stan är julpyntad nu - fint!

Tre timmar i Indien

Just nu pågår den indiska filmfestivalen "River to river" på Odeonteatern, som är en av de finaste biografer jag besökt! Akustiken är nästintill perfekt också.


Såg filmen "Shree 420" av och med Raj Kapoor från 1955. Raj Kapoor är en av indiens största filmstjärnor och har haft huvudrollen i fler än 60 filmer under sin karriär som sträcker sig över 50 år.


"Shree 420" handlar om den Chaplinliknande lantisen Raj som flyttar till Bombay för att söka sin lycka. Fattig men välutbildad söker han jobb men stan är full av arbetslösa och hemlösa. För att överleva tvingas Raj pantsätta en medalj han fått för hedervärdigt uppträdande men rånas av ficktjuvar. Han blir snart en bland de andra hemlösa men den hårda verkligheten till trots lyckas han behålla sitt muntra humör och försöker se positivt på världen. En dag träffar han lärarinnan Vidya som han genast blir förälskad i. Stora delar av filmens handling illustreras i sång- och dansnummer och i indisk film är musiken ofta lika viktig som dialogen. Nedan filmens första nummer: Raj på väg till Bombay (med engelsk översättning!).



Efter en tid i staden lyckas Raj få jobb på ett tvätteri och han och Vidya drömmer om att kunna gifta sig. En dag när han leverar tvätt till en förmögen kvinna får Raj en chans att visa sin färdighet i kortspel. Kvinnan övertalar honom att följa med till ett casino där han spelar till sig en stor summa pengar och han erbjuds en möjlighet att lämna sitt fattiga liv bakom sig och börja jobba för rikingarna - som korthaj och lurendrejare. Men Vidya är inte imponerad och Raj tvingas välja mellan kärlek och pengar. Nedan ett nummer med Raj på casinot.



Men lika snabbt som han blir rik ångrar Raj sig. Han har allt man kan önska av materiella tillgångar men lever i en glädjelös girig tillvaro. Han saknar den fattiga flickan han höll så kär och bestämmer sig för att bedra bedragarna och bygga hus till stadens hemlösa för deras pengar! På så sätt hoppas han inte bara kunna få sin heder (som han pantsatt) tillbaka, utan även Vidyas hjärta...

Sällan har jag sett en så välgjord film! Förstklassigt skådespeleri, fantastisk musik av Shankar Jaikishan och fantasifull regi. Samtidigt lyckas det moraliska budskapet förmedlas på ett oerhört varmt och rörande sätt. Lämnade biografen mycket upprymd. Det var 168 minuter oemotståndlig underhållning och nu ser jag fram emot nästa film, "Bobby", som visas på torsdag!

Immaculata conceptio

Allt var inte gammal konst i helgen som blev extra lång i och med att Den obefläckade avelsen firas idag och därmed är nationell helgdag. Den som vill kan läsa mer här.
Köpte det nya numret av L'uomo Vogue som innehöll ett stort bildreportage från Miami av Bruce Weber som var riktigt fint. Gick en promenad upp till Piazzale Michelangelo där utsikten efter tre månader i Florens fortfarande känns lika hänförande. Efter flera dagars oavbrutet regn var vattennivån i Arnon oroväckande hög och folk samlades längs stränderna där det mumlades om den stora översvämningen för 40 år sedan men idag har det varit uppehåll och det verkar som att vattnet sjunker undan igen. Efter solnedgången gick jag förbi Santa Maria Novella där tusentals fåglar svärmade i skyn på det mest Hitchcockliknande sätt.

Konsthelg: söndag

Michelangelos staty av David (1504) är en av världens mest kända skulpturer. Den har också blivit en symbol för staden Florens. På dess ursprungliga plats på torget Piazza della Signoria står idag en kopia, orginalet återfinns på Galleria dell' Accademia. Det är mäktigt att stå i den specialbyggda salen framför den mer än fem meter höga statyn som verkligen känns levande, man kan gå runt den och se revben och blodådror träda fram i marmorn. David är det exempel som bäst illustrerar renässansens konst som till stora delar är introspektiv. Vi ser honom när han står redo att möta Goliat men ännu har inget hänt. Det förutsätts att åskådaren känner till historien och på så sätt kan sätta sig in i det känslomässiga spelet. Tidigare i år kom varningar om att statyn riskerar att falla sönder av vibrationerna från alla besökares rörelser i museet. Marmorn som använts anses vara för svag för statyns storlek och form och är nu full av sprickor inuti. Sprickor som tätades vid den senaste restaureringen så sent som 2004 men redan har gått upp igen.


Vanligare är det att se David avbildad triumferande med Goliats avhuggna huvud, som Donatellos berömda bronsskulptur (ca 1440) ovan. I veckan avtäcktes den på nytt på Bargellomuseet efter omfattande restaurering. Även Donatellos David bär en hel värld av känslor inom sig, som låter anas av hans mysteriska leende. Det är också en mycket mer sensuell framställning - lägg till exempel märke till fjädern från Goliats hjälm som suggestivt stryker upp längs baksidan av Davids ben.


På Galleria Borghese i Rom finns en Davidstaty av Bernini (1624) som med samma tydlighet illustrerar det extroverta som är typsikt för barocken. Berninis David avbildas just då han slungar stenen mot Goliat, all hans kraft och koncentration samlad i ett enda ögonblick. Bilden ovan visar hur hela rörelsen spelas ut i olika vinklar. Berninis skulpturer hör till mina favoriter och jag ser fram emot att studera dem närmare när jag åker till Rom om en vecka.

Konsthelg: lördag

En av de mest uppskattade och välkända tavlorna på Uffizierna är Botticellis "Venus födelse" (ca 1485) som även syns i billiga reproduktioner, på väskor och paraplyer runtom i stan. I mytologin representerar Venus kärlek och fertilitet och skönheten inom konsten. Slående är hur motivet återkommer genom historien i liknande tappningar. I Pompeji fann man vid en utgrävning fresken som syns nedan - Venus födelse ur en snäcka i havet, som dateras till mer än tusen år innan Botticelli och som med största sannolikhet var okänd under renässansen.


För två veckor sedan hade den nya Bondfilmen "Quantum of Solace" italiensk premiär. Det var sannerligen en trist historia, men jag kom att tänka på den allra första Bondfilmen, "Dr. No" från 1962, där Ursula Andress i vad som är en av filmhistoriens klassiska scener gör sin entré, uppstigandes ur havet med - just det - två snäckskal i händerna.


1510 målade Giorgione en sovande Venus (nedan) som kom att bli stilbildande. Men Giorgione blev aldrig färdig och efter hans död målades landskapet i bakgrunden dit av Tizian. Samme Tizian målade 1538 en egen version, "Venus från Urbino" (andra nedan) som även den hänger på Uffizierna och som Mark Twain efter ett besök där kallade "the foulest, the vilest, the obscenest picture the world possesses".



Fortfarande på 1800-talet väckte alltså motivet anstöt, och liknande kritik framfördes mot Manets "Olympia" (1863) nedan. Här är dock symboliken anpassad till samtiden. Hunden i Tizians målning är en symbol för trofasthet, i Manets målning syns istället en svart katt vilket i det här fallet ofta sägs symbolisera prostitution.


Samtida med Manet är Ingres "Grande Odalisque" (1814)...


... och såhär såg det ut när Julianne Moore porträtterades av Michael Thompson för Vanity Fair i april 2000. Bilden ställdes ut på The National Portrait Gallery i London tidigare i år. Fortsättning följer...

Konsthelg: fredag

Ett av konsthistoriens verkligt fängslande livsöden är Artemisia Gentileschis. Hon föddes i Rom 1593 och räknas idag som en av de främsta målarna i Caravaggioskolan. I en tid då konstnärsyrket nästintill uteslutande var manligt blev hon den första kvinnan att bli invald i den exklusiva Accademia di Arte del Disegno i Florens. Idag öppnade en utställning på Palazzo Pitti med hennes "David och Bathsheba" som nyligen restaurerats efter århundraden av förfall i palatsets källare.

Ovan: Självporträtt
Nedan: David och Bathsheba


Tro nu inte att livet som kvinlig målare var lätt, även om hon fick uppleva viss berömmelse. Såhär skriver Wikipedia:

"In 1612, despite her early talent, Artemisia was denied access to the all-male professional academies for art. At the time, her father was working with Agostino Tassi to decorate the vaults of Casino della Rose inside the Pallavicini Rospigliosi Palace in Rome, so Orazio hired the Tuscan painter to tutor his daughter privately. During this tutelage, Tassi raped Artemisia. Another man, Cosimo Quorlis had helped Tassi with the rape. After the initial rape, Artemisia continued to have sexual relations with Tassi, with the expectation that they were going to be married. However, Tassi reneged on his promise to marry Artemisia after he heard the rumor that she was having an affair with another man. Quorlis had threatened that if he could not have her, he would publicly humiliate her. Orazio pressed charges against Tassi only after he learned that Artemisia and Tassi were not going to be married. Orazio also claimed that Tassi stole a painting of Judith from the Gentileschi household. The major issue of this trial was the fact that Tassi had deflowered Artemisia. If Artemisia had not been a virgin before Tassi raped her, the Gentileschi’s would not be able to press charges.

In the ensuing 7-month trial, it was discovered that Tassi had planned to murder his wife, had enjoined in adultery with his sister-in-law and planned to steal some of Orazio’s paintings. During the trial Artemisia was given a gynecological examination and was tortured using a device made of thongs wrapped around the fingers and tightened by degrees — a particularly cruel torture to a painter. Both procedures were used to corroborate the truth of her allegation, the torture device used due to the belief that if a person can tell the same story under torture as without it, the story must be true. At the end of the trial Tassi was imprisoned for one year. The trial has subsequently influenced the feminist view of Artemisia Gentileschi during the late 20th century."

Med den historien som bakgrund blir jämförelsen av bilderna nedan särskilt intressant.


Ovan syns Gentileschis skildring (ca 1620) av berättelsen om Judit och Holofernes som finns att skåda på Uffizierna. Nedan Caravaggios tolkning av samma motiv (ca 1598). Förutom kompositionen och ljubehandlingen, så är det framför allt det känslomässiga uttycket som jag tycker gör den övre målningen så mycket mer intressant. Det är också ett exempel på hur man kan studera konsthistorien utifrån olika perspektiv - vilket är helgens tema här på bloggen! Fortsättning följer...