Jag går alltid till Caffe Megara för att se Fiorentina spela. Det är en bar som vilken som helst, kaffet är inte ens särskilt gott och personalen är lite butter, men alla som går hit är tvättäkta Violafans. En sympatisk mix av gamla gubbar som högt kommenterar varenda pass och några tjejer och killar i trettioårsåldern som verkar tävla om vem som kan ha de tajtaste Dolce & Gabbana-jeansen. Det som förenar dem är den absoluta uppgivenheten när det går dåligt, vilket uttrycks med alla möjliga slags finurliga förolämpningar om spelarna, deras hemska frisyrer, spelarnas fruar, och när det går riktigt dåligt, spelarnas mammor. Men när Fiorentina gör mål spelas Fiorentinasången på högsta volym och alla ställer sig upp och sjunger och hoppas på Champions League. Så här lät det igår när Adrian Mutu (vem annars?) avgjorde Toscanaderbyt mot Siena.
Inlägg
2 kommentarer:
Alltid dessa intensiva och glada människor! Var kommer all energi från? Och du har blivit svårt smittad!
Jag får kanske lägga in mig på avvänjning någon vecka innan jag åker hem.
Skicka en kommentar