Igår åkte jag, Jonas, Joakim och Max till hamnstaden Livorno för att se Serie B-fotboll. Livorno är Toscanas näst största stad och bombades sönder och samman under andra världskriget. Husen är förhållandevis moderna, stadskärnan liten och kustremsan kantas av hamnens kranar. Lonely Planet beskriver staden såsom "rebuilt with a lack of aesthetics that only a sea captain could love". Kanske har jag då ett stänk seglarblod i mig, för blotta synen av det öppna havet gjorde mig på mycket gott humör. Hemma tänker jag inte på det ofta, men att leva nära vatten ger en stor frihetskänsla. Genast började jag fantisera om vart det där fartyget var på väg, vilken last det hade, och vilka äventyr som väntade bortom horisonten...
Vi åt lunch på en restaurang nere vid vattnet, ett av få ställen som hade öppet. Jonas var modig nog att prova den lokala specialitén Caccuccio, en soppa som visade sig vara det mesta som kan tänkas fångas i ett fiskenät kokat i tomatsås. Vi andra nöjde oss med varsin pasta. Därefter gick vi längs strandpromenaden bort till stadion. Men trots nagelbitande spänning och gott stöd från hemmaklacken i Curva Nord slutade matchen 0-0. Värt att notera är att det gjordes mål i samtliga övriga matcher i Serie B samma omgång.
Inlägg
2 kommentarer:
Klart du har seglarblod i dig! Minns S:t Annas och Gryts skärgårdar, det öppna havet vid Storkläppen och Örskär, de hårda vindarna vid Danziger Gatt! Navigare necesse est, vivere non est necesse.
"Här har vi Danziger Gatt,
hör hur det dånar från sjön!"
Skicka en kommentar